Längesen vi sågs

Jag glömmer att vi glömt allt om varann.
Alla har vi fastnat hos nån någonstans.

Jo, jag fastnade som med stövlarna i denvärsta gyttjan. Jocke Berg sätter ibland ord på min tillvaro. Jag ser verkligen fram emot hösten och att få deppa till den nya Kent-plattan.


När jag började lyssna på Kent på allvar befann jag mig i den håligaste av hålor där jag träffade de mest underbara av människor. Fortfarande håller jag kontakten med några av dom och jag träffar dem någon gång varje år. Kent:s Hagnesta Hill & B-Sidor är på något sett mitt ledmotiv från den där tiden

När jag tänker nostalgi så är det minnena från den där folkhögskolan som dyker upp. Jag kan inte för min själ förstå hur jag kunde hamna på så rätt plats vid så rätt tidpunkt. Aldrig har jag känt att jag levde som jag gjorde då. Det var dom bästa av stunder. Dom kommer aldrig igen rent fysiskt men i minnena och i tankarna reflekterarjag tillbaka och får ett stort, stort leende inom mig.

Jag tror det var Mr Winnerbäck som uttryckte det så bra. Han sa något i stil med "Det finns en period i livet då det är helt rätt att dricka rödvin och plugga på internat" Helt sant och helt rätt även om vi ofta bytte rödvinet mot den sunkigaste av ölar.

Jag kan nu när jag är 26 och pluggar på högskolan nästan känna mig en smula vuxen. Många av mina kurskamrater är nämligen i den fas i livet jag var under den där tiden på folkhögskolan då man nyss hade fyllt 20 och allt var en enda stor fest.

Men jag är glad att jag har gjort det där och jag är glad att det skedde där det gjorde av flera anledningar. Inte bara för människorna som jag upplevde allt detta med utan att det nog är hälsosammare att leva ett sånt liv när man läser på folkhögskola och inte på universitetet.
Fredagseftermiddagarna på det där internatet som hette Kavaljers var ofta ett beslutsfattande. Skulle man ta tåget hem till Östergötland eller stanna kvar över helgen. Det handlade förstås alltid om vilka som stannade och vilka som åkte hem. Dom sista månaderna ville jag aldrig fara hem. När julen hade passerat insåg vi nog alla att vi faktist kom närmare och närmare slutet när vi skulle skiljas från varandra. Den dagen när alla flyttade var en hemskt konstig dag.

Kavaljers

Alla städade och flyttade ut ur sina rum. Jag ville aldrig lämna detta ställe eller dessa människor. Jag visste ju att det inte skulle komma tillbaka och att det varo sannolikt att något sådant här skulle inträffa igen.

Jag hade tänkt fortsätta plugga på en annan folkhögskola i närheten men ångrade mig. Jag visste ju att jag skulle förvänta mig en liknande upplevelse och hade säkert blivit besviken. Jag satsade istället på att plugga Kommersiell radio av någon anledning men jag hoppade av i sista sekunden.

När jag för sista gången lämnade denna plats kände jag mig tom. Bara tom. Allt var nu bara minnen men vet du, dessa minnen lyser precis lika klara som den dag jag lämnade allt. Så till alla Er underbara människor jag träffade under det där året, idag tänker jag på er och minns med glädje allt kul vi hade. Hade vi någonsin tråkigt? Tveksamt. Till och med lektionerna var ju roliga.

Jag hade önskat att det hade varat längre. Idag går dessa tankar ut till er alla som jag upplevde allt med. Jag tror jag lärde mig att leva på riktigt och jag är för det evigt tacksam.