Radjon

Tillbringade en kväll framför radjon.

Jodå, det kan man fortfarande göra i denna high-tec-resolution-definition-brajsan-revolution-tid. Inte som förr när folk satt framför sina radioapparater och LYSSNADE. Men jag försökte, även om jag inte bokstavligen satt framför radioapparaten och åt kanelbullar, och även om jag satt framför datorn (som också spelade rollen som radio) det är också ett nytt fenomen. Din dator är faktiskt världens bästa radio för i den finns alla stationer du egentligen borde lyssna på. Miljoner, driljoners olika stationer som kablar ut sig i nätradions swimmingpool.

En utav mina personliga favoriter när det gäller radio på nätet är http://www.radioio.com/. Här kan du välja din personliga radiokanal och du slipper trams-apor som berättar att just den här stationen är den bästa som spelar den bästa blandningen. Sådant som man redan 1993 förstod att så här kan inte radio låta. Välj mellan pop, rock, soul eller ambient. Välj om du vill höra 60-tal eller 90-tal. Fullständigt strålande.

Det är ju så här den kommersiella radion skulle låta egentligen. Ja, det är ju så här den låter egentligen. Massor att välja bland plus - hör nu vad jag säger för det här är viktigt som Mauro sjöng på Dr Space-dagboken 1991 - DOM BLANDAR MUSIKEN PÅ RIKTIGT!

Ja, det är sant. Såna här kanaler har jag efterlyst i den svenska komersiella radiosoppan.
Det kommer tyvärr aldrig bli på riktigt eftersom att dom som äger dom kommersiella stationerna sällan har ett genuint radiointresse. Men i alla fall.

Men, det var inte detta jag skulle skriva om. Jag tänkte när jag satt där, eller låg i soffan, gick runt i lägenheten och sörplade på theet att, varför spelar dom så tråkig musik när programmet i övrigt är väldigt lyssningsvärt? Jag lyssnade på Marcus Birro i Karlavagnen, han är alltid kul att höra på och såna här "din-röst-i-natten-ala-jack-killian-program" har jag saknat sedan Bosse Löthén lämnade radion i protest när sveriges radio fick den briljanta idén att förinspela nattradion. Tror väl inte att det blev av sen men jag vet inte. Jag slutade lyssna när Bosse slutade. En röst i natten - Midnight caller med Jack Nighthawk Killian. Jag tror att just det programmet som sändes i slutet på 80-talet - Nighthawk var en del i min fascination för radio. Det sändes på söndagskvällar minns jag och Jack Killian löste ofta mystiska brott. Dem var jag ganska ointresserad av men där han satt i den mörka studion och talade ut i natten med stadens alla neon-ljus som blinkade utanför, det verkade så häftigt.

Men, var är jag? Just det, Birro! Men varför denna urtrista, nonsens-musik? Var det en ren tillfällighet eller varför är det bara Christina Aguilera och Lena Philipsons största hits som får komma fram. Har musikproducenterna bara tråkig fantasi eller måste det vara så här urbota trist? Nej, jag vet att karlavagnen och p4 kanske inte är det bästa forumet för att upptäcka ny musik men ändå. i dryga 2 timmar är det bara färglös pop som inte säger mig något. Det blir jävligt trist i längden. Men, och återigen men, jo jag vet. P4 är ingen musikkanal och karlavagnen är inget musikprogram.

Men i alla fall.

Det är väl så att musiken i såna här program ska ses som en paus.

En chans för lyssnaren att gå på toa eller diska färdigt det sista.

Det hade ju varit betydligt roligare om musiken hade varit en smula intressant och inte så fasansfull trist och vanlig. Tur då att närradion och studentradion frodas och lever och framförallt piratradion! Finns den kvar? Jag fick in ryska kanaler en gång i tiden på min antika radio/bandspelare. Kanske var det en piratsändning. Eller privatsändning. Synd att jag inte kunde ryska. Jag kände också en snubbe som sände piratradio hemifrån. Jag lyssnade tyvärr aldrig. Men han spelade mest Elvis tror jag.

Nutidens piratradio är förstås webbradio. Den jag tipsade om finns där lättillgänglig men jag vill gärna hitta till alla tusentals sändningar som ligger där ute utan att någon har den minsta aning. Men det gryr för någonstans håller någon på att sammanställa en portal av olika webb-frekvenser.

Jag tror att anledningen till att den här efterlysningen av ny spännande musik har å göra med att Kjell har semester och inte bjuder på krispig ny musik i Eldorado. Men, det jag från början skulle skriva en kort reflektion om - Birro. Han var jävligt bra, hans poetiska reflektioner i radioform var en skön kvällslyssning. Om det inte hade varit för den tråkiga musiken med Helena Paparizou och Enrique Eglesias. Jag vet, men jag är allergisk mot nutidens populärmusik. Åtminstone 76% av den. Jaså, det har du redan fattat? Jaha.

Då så.

Det var bättre på vinylspelarnas tid...

Men Birro. Han är bra.

Dessutom har han konverterat från Öisare till IFK:are.

Säger han.

Å det är nog klokt.

För alla som e kloka håller ju på snoka.

I alla fall anno 2007.

12 poängs ledning efter 12 omgångar.

Så fick jag in lite fotboll även denna gång.

Imponerande

Det är imponerande.

Ja, IFK:s segertåg med sjunde raka och 3-1 mot ÖIS är imponerande i sig men kvällens publiksiffra på regntunga, kylslagna Parken är mer imponerande. 9 568 hade tagit sig till Parken ikväll för toppmatchen (?) mot Örgryte.

IFK leder nu serien med 12 poäng (en match mer förvisso men icke desto mindre) och har en sanslös målkvot, 32-8. Sanslöst bra och givetvis kan inte IFK missa återtåget till allsvenskan den här gången.

Nej, det går bara inte.

Dagens match var spelmässigt inte någon av säsongens höjdare, däremot var kämpatakterna storslagna. Örgryte kom till Parken med en defensiv 4-5-1 taktik men höll ändå spelet väl uppe i första halvlek. Man spelade snabbt på ett tillslag mot ett stillastående IFK men skapade inga målchanser förräns supertalangen Fagerberg sprang sig fri från mittlinjen och jävligt snyggt satte 0-1. Här var jag fullständigt övertygad att en hemåtstövlandes Thomas Magnusson skulle kapa anfallaren och dra på sig både straff och utvisning men som tur är (?) så var Fagerberg för snabb och gjorde mål.

IFK började så smått äta sig in i matchen och gamle IFK-hjälten Dick Last räddade göteborgarna från mål i arlset före paus. Målen kom istället i 2:a halvlek. Bamberg nickade 1-1, Santos byttes in och behöver 20 sekunder för att filma (?) till sig en straff. Hm, filmning eller ej men han föll väldigt snyggt i alla fall.

Här hade tjurighetsministern Thordarson bytts ut för att undvika rött kort. Han må ha domaren emot sig i 90 minuter men jag vet inte hur mycket det hjälper att han skriker och tjurar likt en 4-åring som ligger på köksgolvet och bankar med armarna för att han inte får sitt lördagsgodis.

Gissar att 75% av hans varningar kommer efter protest.

Fast han betyder djävulskt mycket för IFK. Inställningen är allt.

För övrigt är nog Thordarson den enda spelare jag har sett som spelar med knutna nävar - bokstavligen. Förstår att försvararna blir livrädda emellanåt men hans "köttande" gör ju till slut motståndarna möra som köttfärs så dom går på knäna till slut. Han må inte vara mycket till fotbollsspelare, Thordar men han kämpar för ett helt lag.

Santos fick sedan en ljuvlig passning från en Öis-are på mittplan och kom fri med Last, gjorde honom tjusigt och lade in 3-1 i tomt mål. Ett mål som påminde om ett mål Thierry Henry gjorde mot Man United och Barthez 2000 eller om det var 2001 där en United-spelarna gav Henry en passning som skar genom försvaret likt en upphettad smörkniv i en lätta-förpackning.

Vem var det som gav Henry passningen den gången? Var det Keane, Beckham?

Har glömt.

Thierry Henry ja. Jag har inte smält det ännu.

Nåväl.

Kvällens betyg:

Matchen ++++

Ingen stor fotboll men spännande i 83 minuter.

IFK +++

Bra dagsverke, blixtrar till men kan bättre fast det är ju synd å klage..

ÖIS +++

Spelskickligt gäng som skulle behöva en Thordarson i laget (tänker då på egenskaperna som köttare - inte som protestant)

Publiken +++++

Nästan 10 000 - Norrköping är redo för allsvenskan igen.

Musiken -

Corona som uppladdning vet jag inte vad jag ska säga om. Kanske var det Kaj Kindvall som tagit över musikvalet och som mindes sitt 90-tal.

Själv avslutar jag nu kvällen med att lyssna på Joanna Newsoms Ys.

The bitter end

Det är en sorglig dag.

Gud har lämnat Arsenal.

Trodde aldrig att Thierry Henry skulle lämna Gunners efter alla puttinuttiga uttalanden om hur han älskar klubben men nu är det dagens sanning. Henry till Barcelona.

Vad händer, Arsenal?

Premier League blir nu inte lika roligt längre. Engelska ligan i allmänhet och Arsenal i synnerhet krympte i mitt hjärta den dagen som Paddy Vieira lämnade. Nu är hjärtat ännu mindre. När man bänkade sig inför en Arsenal-match med Henry i laget visste man vad som väntade. Eller, nej det visste man ju inte riktigt eftersom han kunde uträtta lite vad som helst. Minns Liverpool hemma 2004 hur han vandrade igenom hela pool-försvaret och skickade upp dom på rad f sittplats 46 innan han smekte in bollen i nät.

Det finns mängder med Henry-minnen att plocka fram en sådan här dag. Bara surfa in på http://www.youtube.com/ och sök på Henry så får man en gläjdens stund. Eller en sorgens stund med tanke på att man aldrig mer kommer få se Henry springa in med sina strumpor uppdragna över knäna igen.

Med Henrys flytt har nu den tredje av dom stora titanerna som gjorde Gunners så bra under början av 2000-talet lämnat stan. 2005 Vieira, 2006 Pires och så 2007 Henry. Mina tre stora Arsenal-favoriter är borta.

Att bänka sig nu och få se Adebayor missa 117 målchanser, hur Freddie Lundberg får nya fria fall eller hur det tunna mittfältet gång på gång kör fast i en bortamatch mot Sunderland i december, det lockar inte särskilt.

Framför allt är det oerhört trist att Gunners verkar gett upp chansen att vinna ligan på ett tag. Man vinner inga titlar med ett smånätt u-lag och man vinner definitivt inga titlar av att sälja sina stjärnspelare.

Mitt förhållande till Arsenal kan nog sägas ha ett före Henry och ett efter. Före Henry, där under 90-talet var George Graham boss och Arsenal kallades boring Arsenal. Sedan kom Wenger och förvandlade Arsenal till scoring Arsenal. Innan Henrys intåg i engelsk fotboll var man inte vad vid såna magiska uppträdanden. Jag var ju van med Alan Smiths tråckelmål och på sin höjd en rusch av Anders Limpar. Jag har sällan njutit så mycket av en enskild spelare som jag gjorde av Henry, och jag kommer troligen aldrig göra det igen.

Gud har checkat ut.

Vacker läsning

Tabellen i Superettan är verkligen ljuvlig läsning just nu. IFK Norrköping leder med nio poäng tillgogo på tvåan Sirius efter gårdagens vinst i seriefinalen och vad ännu ofattbarare är så har man hela 15 poäng ner till fjärdeplatsen.

Helt sanslöst vilket flyt IFK är inne i. Fortsätter det så här sätter man nytt poängrekord i Superettan. Men det är klart. Några bakslag kommer det bli men maskinen IFK kommer inte klappa ihop i år. Det kan jag sätta en tunna skit på. Minns du förresten hur jag tippade utgången av Superettan tidigare? Inte?, så bra.

Matchen mot Sirius gav dock en smula smolk i glädjebägaren. Bruno Santos. Denna brasse som varit skadad i snart 1½ år. Bristning i låret förra våren, näringsbrist, skada i det andra låret nu i våras och så igår så slog han upp den gamla bristningen i låret. Det är sorgligt, för IFK:s del är det tur att man har en Gardar som gör mål på allt just nu.

Nu är jag rädd att Bruno Santos saga är över i IFK. Jag vet inte exakt hur allvarligt det är den här gången men har brassen psyket att bli skadad, komma tillbaka, skadas på nytt, komma tillbaka igen och åka på ännu en skada? Nja, jag tror han kommer åka hem till Brasilien nu och tränar upp sig ordentligt. För IFK:s del kommer man nog ta in en ny forward i sommar, någon som kan avlasta Thordar och Gardar emellanåt för om sanningen ska fram så hade en frisk Santos inte petat dessa två i nuläget med tanke på hur dom vräker in mål.

En fågel viskar Jonas Wallerstedt.

Sen det här med Sama. Hans hälsenor tycks inte hålla. Här har IFK ett jätteproblem att scouta Samas ersättare men hur ersätter man en slitvarg som trots smärtande hälsenor springer livet ur sig, som manar på dom andra i 90 minuter och som dessutom har ett enormt hjärta för klubben?

Ja du, fundera på den ett slag.

På stan idag såg jag en gammal IFK-spelare. Jojje Karatanasis. Det var han som sköt i stolpen den där gången uppe i Sundsvall som gjorde att IFK åkte ur. Ett satans mål där i 90:e minuten hade skickat ner Blåvitt istället.

Det måste ha varit ett omen.

Efter fem djävulska år kan jag inte se hur IFK ska kunna sjabbla bort detta.

Lisa Nilsson - Till Morelia

Att jag inte hittat till denna skiva tidigare är ett mysterium då jag fullständigt älskar svensk soulpop i synnerhet skriven av Mauro Scocco.

Lisa Nilssons Till Morelia ifrån 1995 har lite samma känsla som Mauros 28 grader i skuggan från året innan. Smäktande souliga toner som frälser mina öron.
Mauro gör dessutom ett gästspel sångmässigt på skivan i duetten Känner du som jag. Annars har han skrivit allt förutom Handens fem fingrar som är skriven av Lemarc.

Den här gången & Vad du ser är vad du får var låtarna ifrån denna platta som hittade in i radion. Den här gången var ju också en utav 90-talets allra största låtar. Mina personliga favoriter efter att ha lyssnat på Till Morelia en 4-5 gånger är nog just "Den här gången", "Man måste vara människa" och "Ensam med dig"

Lisas och Mauros samarbete mynnade senare ut i superhiten "Långsamt farväl" som nog är det absolut dyngbästa dom producerat tillsammans.

Nej.

Till Morelia.

Suveränt.

Synd att det tog mig 12 år att upptäcka det.

Gessle - En händig man

Sommaren är här och som brukligt finns det en ny skiva av Per Gessle i skivdiskarna.

I år är det ett nytt soloalbum, "En händig man" Gessle är ju en utan popsvedalas främsta låtsnickrare men jag kan inte påstå att jag är särskilt fäst av nya plattan men ändå är det något som fastnar på en gång. Antagligen är det sommaren. Gessles låtar är sommar. Det vore ju fullständigt otänkbart att en Gessle-skiva skulle släppas i november eller i mars.

En händig man ligger där i cd-spelaren och puttrar. Det är lättsmält och sommartralligt. Det är en lättsmält sommarmacka han bjuder på med ett pålägg som aldrig fastnar.

Ordvits någon?

Jag går och visslar på Jag skulle vilja tänka en underbar tanke. I övrigt har ingen låt lagt sig på minnet ännu.

Nej, det rinner av på en gång.

En sak som är ganska fascinerande är trots att Per Gessle bara kan låta på ett sätt och egentligen bara sjunger sin sommarpop så tröttnar man inte som man kan göra på en rad andra artister som man vet exakt hur dom kommer låta på nästa skiva.

En händig man. Ett riktigt popsnickeri detta men frågan är om inte skivkonvolutet vinner över låtarna. För övrigt har jag inte stoppat in ep:n som följde med denna limiterade utgåva i cd-spelar'n ännu. Den kanske är ännu bättre.

Dagens pinsamhet: Jag tycker faktiskt att Markoolios "Sommar utan reggae" är riktigt skön.

Åtminstone med en rom&cola i näven.

Seger mot Brajen

Hade varit kul att vara på plats på Söderstadion ikväll när IFK slog ut Hammarby ur cupen. 0-1 blev 2-1 i matchminut 83 respektive 92. Självklart skulle jag ha åkt upp. Å andra sidan blev restuppgiften klar under eftermiddagen så den hänger inte över mig längre.

Lyssnade på Sveriges Radio som bevakade matchen. Legendariske Mats Strandberg börjar bli gammal. Så han borde skaffat glasögon för längesen, när Daniel Bamberg sköt 2-1 på frispark kommenterade Strandberg: "Frispark i detta nu för Norrköping utanför....öhh eh i MÅÅÅL!!"

Att döma av alla matchreferat efter matchen var det en gruvligt orättvis seger. Härligt! Äntligen tog IFK revansch för Hammarbys vinst på Parken 2001 där man vann med 2-1 utan att ha en enda målchans.

Vad man ska kalla det flyt som IFK är inne i just nu vet jag inte men kanske är det återbäringen efter alla gräsliga år i misär som kommer tillbaka.

Kanske, men Bunkeflo-IFK på söndag är jag lite nervös för ändå.


Vad övrigt har jag att säga denna afton?

*Imorgon ska jag hämta ut ett skivpaket. Undrar om Gessles nya är nåt att ha.

*Sommaren ska visst försvinna i helgen. Typiskt.

*Om Henry lämnar Arsenal ska jag sluta följa engelska ligan. Åtminstone lite.

*Jag har blivit beroende av vattenmelon.

Kvällsluft

Jag sitter med fönstret öppet och skriver detta. Kvällsluften i Norrköping ikväll är riktigt fräsch efter eftermiddagens regnskur och då det råder balkongbrist i min lägenhet duger ett öppet fönster utmärkt. Måsarna skriar och om jag blundar så känns det nästan som att sitta vid havet. Tyvärr ser jag bara betonghäck när jag slår upp ögonlocken igen.

Skolan är officiellt slut och jag har semester men det hänger en restuppgift över mig som jag inte orkat bry mig om. Jag har till på fredag på mig så i morgon ska jag försöka få den ur världen så jag kan gå ut i sommaren med gott samvete.

Jag har absolut inga planer för den här sommaren. Det får bli vad det blir. Lite sugen på Stockholm och Bajen-IFK på torsdag.

Annars händer inte så mycket just nu. Min kropp håller på att slå om till lågfart så den där uppgiften kanske jag borde ta tag i innan hjärnan förställs i standby-läge...

5-0

Sommar.

25 gradig stekande värme.

Leenden vart man än går.

Och IFK Norrköping förintar allt motstånd för närvarande.

Jag är inte riktigt van vid att IFK kör över sina motståndare på det här viset. Här bävade man inför två stenhårda matcher mot toppkonkurrenter.

Pyttsan.

3-1 nere i Landskrona och 5-0 ikväll på Parken mot Giffarna.

Det är osannolikt.

Osannolikt bra.

IFK har nu hela 10 poäng ner till fjärde platsen och när till och med Spong börjar hitta rätt med passningarna och suga åt sig andrabollar då är det något märkvärdigt på gång.

Vilken fest det kan bli i oktober i Norrköping.

Oktoberfest!

I morgon fyller jag år.

Det känns som vanligt onödigt.

Men jordgubbstårtan ska smaka.

Fast mest firar jag nog sommaren just nu.

Och IFK.

I trawl the megahertz

I am telling myself the story of my life,
stranger than song or fiction.
We start with the joyful mysteries,
before the appearance of ether,
trying to capture the elusive:
the farm where the crippled horses heal,
the woods where autumn is reversed,
and the longing for bliss in the arms of some beloved from the past.

I said 'Your daddy loves you'.
I said 'Your daddy loves you very much';
he just doesn't want to live with us anymore'.

The plane comes down behind enemy lines
and you don't speak the language.

A girl takes pity on you: she is Mother Theresa
walking among the poor, and her eyes have attained
night vision. In an orchard, drenched in blue light,
she changes your bandages and soothes you.

All day her voice is balm, then she lowers you into the sunset.
Hers is the wing span of the quotidian angel, so her feet are sore
from the walk to the well of human kindness, but she gives you
a name and you grow into it. Whether a tramp of the low road or
a prince, riding through Wagnerian opera, you learn some,
if not all, of the language.

And these are the footsteps you follow - the tracks of impossible love.

12 days in Paris, and I am awaiting for life to start.
In the lobby of the Hotel Charlemagne they are hanging photographs
of Rap artists and minor royalty. All cigarettes have
been air-brushed from these pictures, making everyone
a liar, and saving no-one from their folly. As proud as Lucifer,
I do nothing to hide my kerosene dress and flint eyes -
which one steady look, are able to restore to these images their carcinogenic threat.

So what if this is largely bravado ?
I have only 12 days in Paris and I'm awaiting for life to start.
I'm setting out my stall behind a sheet of dark hair, and you,
the hostage of crazed hormones, will be driven to say: '
I am the next poet laurate and she is the cherry madonna,
and all of the summer is hers.'

At first I don't notice you, or the colour of your hair, or your readiness to laugh.

I am tying a shoelace, or finding the pavement fascinating
when the comet thrills the sky. Ever the dull alchemist.
I have before me all the necesary elements: it is their
combination that eludes me. Forgive me ...
I am sleepwalking. I am jangling along to some song of
the moment, suffering it's sweetness, luxuriating
in it's feeble aproximation of starlight.
Meanwhile there is a real world ... trains are late,
doctors are breaking bad news, but I am living in a lullaby.

You might be huddled in a doorway on the make,
or just getting by, but I don't see it. You are my one
shot at glory. Soon I will read in your expression warmth,
encouragement, assent. From an acorn of interest
I will cultivate whole forests of affection.
I will analyse your gestures like centuries of scholars
poring over Jesus'words. Anything that doesn't fit my narrow
interpretation I will carelessly discard.
For I am careless ... I'm shameless ...
and - ('Mayday, Mayday, watch the needle leave the dial')
I am reckless, I am telling myself the story of my life.

Soon, I will make you a co-conspirator:
if I am dizzy I will call it rapture; if I am low
I will attribute it to your absence, noting your
tidal effect upon my moods. Oblivious to the opinions
of neighbours I will bark at the moon like a dog.
In short, I'm asking to be scalded. It is the onset of fever.

Yesterday they took a census.
Boasting, I said 'I live two doors down from joy.'
Today, bewildered and sarcastic, I phone them and ask
'Isn't it obvious? This slum is empty.'

Repeat after me: happiness is only a habit.

I am listening to the face in the mirror
but I don't think I believe what she's telling me.
Her words are modern, but her eyes have been
weeping in gardens and grottoes since the Middle Ages.
This is the aftermath of fever. I cool the palms of my
hands upon the bars of an imaginary iron gate.
Only by an extreme act of will can I avoid
becoming a character in a country song:
'Lord, you gave me nothing, then took it all away.'

These are the sorrowful mysteries,
and I have to pay attention.
In a chamber of my heart sits an accountant.
He is frowning and waving red paper at me.
I go to the window for air.

I catch the scent of apples,
I hunger for a taste, but I can't see the orchard for the rain.

There are two ways of looking at this.
The first is to accept that you are gone,
and to light a candle at the shrine of amnesia.
(I could even cheat).

In the subterranean world of anaesthetics
sad white canoes are forever sailing downstream
in the early hours of the morning.

'Tell the stars I'm coming, make them leave a space for me;
whether bones, or dust, or ashes once among them I'll be free.
'It may make a glamorous song but it's dark train of thought
with too many carriages.

There is, of course, another way of looking at this:
Your daddy loves you;
I said 'Your daddy loves you very much;
he doesn't want to live with us anymore.'

I am telling myself the story of my life.

By day and night, fancy electronic dishes are trained on the heavens.
They are listening for smudged echoes of the moment of creation.
They are listening for the ghost of a chance.
They may help us make sense of who we are
and where we came from; and, as a compassionate side effect,
teach us that nothing is ever lost.

So ... I rake the sky.
I listen hard.

I trawl the megahertz.
But the net isn't fine enough, and I miss you
- a swan sailing between two continents, a ghost inmune to radar.

Still, my eyes are fixed upon the place I last saw you,
your signal urgent but breaking,
before you became cotton in a blizzard,
a plane coming down behind enemy lines.