Sveriges musikkritiker har enväldigt röstat fram Frida Hyvönens skiva till årets platta 2008.
Jag var lite skeptisk efter lite halvslappt lyssnande men okej, jag ger mig.
Skivan är djävulskt bra.
Om den är den bästa? Det vete sjutton.
Anna Ternheim och Titiyo har gjort minst lika starka album 2008 tätt följt i min värld av Sophie Zelmani, Ane Brun och Hello Saferide.
Det är kvinnornas år. Vad annars?
För att du inte ska vara helt vilse i pannkakan har jag här bemödat mig med att ge dig kära läsare smakprov från dessa skivor.
Mycket nöje och grått nytt hår!
måndag, december 29, 2008
Julen 2008
Inleddes med stickande gran, julöl och den traditionella skinkmackan på kvällen den 23:e.
Julafton inleddes med SNÖ! Otroligt. När jag steg upp på julaftonsmorgon föll ett stilla snöfall som på beställning. Vackert och jag satt med mitt julkaffe i julmuggen och såg ut över det och blev en smula nostalgisk som jag alltid blir när snö faller.
Julaftonen fortskred med för mycket av allt, julmusik med vinylens underbara rasp. Juletid från 1970 hette bestämt skivan som snurrade.
Syster tyckte dock att raspet tog över musiken och hela julbordet med kanske.
Det fick bli CD senare.
Karl-Bertil på teven. Gunnar Svenssons musik är jag lyrisk över.
Klappar delades ut. Jag fick bl.a Henrik Fexeus bok "Konsten att läsa tankar" Ni vet killen som är programledare i tv:s Hjärnstorm. Produceras här i Norrköping. Bara en sån sak.
Läst har jag gjort i jul. Troligen mer än under hela året. Under tre nätter läste jag ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" Jag kunde inte sluta läsa. Den kommer som film på bioduken i februari.
Julafton avslutades med julgröt. Sedan följdes ett par dagar i absolut stillhet.
Förkylningen jag hade i kroppen före jul har avlösts av slem. Jag är en vandrande slempropp.
Det är inte trevligt alls.
Host & harkel.
Fotbollstittande blev det en del också med olika resultat. Det brukar ju bli det.
Nu dunkar min skalle så jag ska avsluta julen 2008 genom att invänta nyåret.
Amatörernas egna julafton.
AJÖ.
Julafton inleddes med SNÖ! Otroligt. När jag steg upp på julaftonsmorgon föll ett stilla snöfall som på beställning. Vackert och jag satt med mitt julkaffe i julmuggen och såg ut över det och blev en smula nostalgisk som jag alltid blir när snö faller.
Julaftonen fortskred med för mycket av allt, julmusik med vinylens underbara rasp. Juletid från 1970 hette bestämt skivan som snurrade.
Syster tyckte dock att raspet tog över musiken och hela julbordet med kanske.
Det fick bli CD senare.
Karl-Bertil på teven. Gunnar Svenssons musik är jag lyrisk över.
Klappar delades ut. Jag fick bl.a Henrik Fexeus bok "Konsten att läsa tankar" Ni vet killen som är programledare i tv:s Hjärnstorm. Produceras här i Norrköping. Bara en sån sak.
Läst har jag gjort i jul. Troligen mer än under hela året. Under tre nätter läste jag ut Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" Jag kunde inte sluta läsa. Den kommer som film på bioduken i februari.
Julafton avslutades med julgröt. Sedan följdes ett par dagar i absolut stillhet.
Förkylningen jag hade i kroppen före jul har avlösts av slem. Jag är en vandrande slempropp.
Det är inte trevligt alls.
Host & harkel.
Fotbollstittande blev det en del också med olika resultat. Det brukar ju bli det.
Nu dunkar min skalle så jag ska avsluta julen 2008 genom att invänta nyåret.
Amatörernas egna julafton.
AJÖ.
Uppror & krig
Det har inte ens hunnit bli 2009 innan ny turbulens råder på Ektorpsgatan. IFK Norrköping har utan kommunikation bestämt att Peking Fanz ska placeras på ena kortsidan. Den saken är väl inte så mycket att orda om. IFK är idag mer ett företag än ett fotbollslag och måste kränga dyra biljetter till så många som möjligt. Det förstår jag men att man går så långt att försöka dra bort de rabatterade priserna för PF som man nu ska ha gjort är för jävla illa och så lågt så lågt.
Det och den bristande dialogen har nu fått fanzens bägare att rinna över till den grad att man inte kommer bedriva någon klackverksamhet på Parken 2009 förrän IFK vill samarbeta.
Jag suckar i min lilla vrå och skakar på huvudet. Vad sysslar IFK med? Det är som om dom ser sina supportrar som sin motståndare istället för vad dom är. Och vad är dom då? Jo, det är supportrarna som är och gör IFK Norrköping. Spelare och ledare kommer och går. Fanzen består.
Hur var Parken innan PF gjorde entré? Tyst som i öken, kan jag besvara min egen fråga med. Ordförande Lundin förstår nog inte skillnaden men fråga Blomma. Han var ju med innan PF och kan nog beskriva hur det är att lira inför en totaltyst Idrottspark där ljudet från snuslock som stängs igen hörs jämfört med en sjungande sektion.
För min egen del kommer jag inte ingå i någon klack huruvida den här frågan får en lösning eller inte. Jag kommer sitta i publikhavet (??) och sörpla på ett förmodat skitäckligt kaffe. Jag skulle gärna göra det till inramningen av Peking Fanz på Östra läktaren.
Nu verkar det bli tyst och öde på Parken igen.
Synd, jävligt synd och jävligt, jävligt korkat IFK Norrköping.
Man ska inte såga av grenen man sitter på.
Det och den bristande dialogen har nu fått fanzens bägare att rinna över till den grad att man inte kommer bedriva någon klackverksamhet på Parken 2009 förrän IFK vill samarbeta.
Jag suckar i min lilla vrå och skakar på huvudet. Vad sysslar IFK med? Det är som om dom ser sina supportrar som sin motståndare istället för vad dom är. Och vad är dom då? Jo, det är supportrarna som är och gör IFK Norrköping. Spelare och ledare kommer och går. Fanzen består.
Hur var Parken innan PF gjorde entré? Tyst som i öken, kan jag besvara min egen fråga med. Ordförande Lundin förstår nog inte skillnaden men fråga Blomma. Han var ju med innan PF och kan nog beskriva hur det är att lira inför en totaltyst Idrottspark där ljudet från snuslock som stängs igen hörs jämfört med en sjungande sektion.
För min egen del kommer jag inte ingå i någon klack huruvida den här frågan får en lösning eller inte. Jag kommer sitta i publikhavet (??) och sörpla på ett förmodat skitäckligt kaffe. Jag skulle gärna göra det till inramningen av Peking Fanz på Östra läktaren.
Nu verkar det bli tyst och öde på Parken igen.
Synd, jävligt synd och jävligt, jävligt korkat IFK Norrköping.
Man ska inte såga av grenen man sitter på.
tisdag, december 23, 2008
Vart tog Arsenal vägen?
Oj vilken julklapp man nåddes av så här dan före dan. Cesc Fabregas långtidsskadad. 3-4 månader. Tack så jävla mycket för den. Den bedrövliga skitsäsongen fortgår. Det är inte muntert det här.
Om någon undrar varför Arsenal gör en mellansäsong är det bara att ta en titt på skadelistan just nu. Rosicky, Eduardo, Cesc, Walcott + att Nasri spelar en match varpå han är skadad tre. Nej, inte fan är det konstigt att det är grus i maskineriet när lagets hela kreativitet går skadat plus att en vitryss hellre sitter och käkar glass i Barcelona.
Klart att det är en del otur i dessa skador men det är ingen ovanlighet att just Arsenal har den digraste skadelistan av alla. Det tar man nästan för givet numera. Jag undrar ibland vad dom pysslar med på försäsongen. Jonglerar med tegelstenar kanske? Dagens porslingossar är sannerligen inte av samma virke som gruffelgubbarna anno tidigt 90-tal. Det behövdes förvisso inte då man hade en betonghäck som försvar.
Men det känns ju tryggt att monsieur nu när hela det offensiva mittfältet är indisponipelt har några stabila och rutinerade 16-åringar att slänga in.
Såhär innan monsieur smuttar på sitt julvin känner han nog en smula bitterhet över att hans vision inte gick hem. Den var beundransvärd och naiv på samma gång och hade kunnat gå hem om han inte fått skador på sina nyckelspelare eller förlorat de spelare som gjorde störst framsteg under fjolåret eller för all del slängt iväg lagets ledare. Det är svårt att acceptera hur ett bollvinnande va-va-va-voom Arsenal förvandlades på så kort tid från ett oslagbart mästarlag till..ja vad det nu är.
Tänk om vitryssen stannat, om Rosicky varit frisk, om Cesc hittat tillbaka till förra höstens storform, om Walcott blommat ut istället för att trasa sönder axeln och tänk om det ändå fanns en tillstymmelse till slitvarg på mittfältet..
Ja tänk om, just det - tänk om monsieur!
Nu är det Ramsey, Wilshere & Vela som får dra lasset. Just schysst mot ett gäng skolgossar.
Värvas det inte nu har nog monsieur satt sin sista potät är jag rädd.
Snälla tomten ge oss åtminstone Arshavin i julklapp så kanske man kan fiska upp det där hoppet som ligger nånstans i dyn och simmar.
Om någon undrar varför Arsenal gör en mellansäsong är det bara att ta en titt på skadelistan just nu. Rosicky, Eduardo, Cesc, Walcott + att Nasri spelar en match varpå han är skadad tre. Nej, inte fan är det konstigt att det är grus i maskineriet när lagets hela kreativitet går skadat plus att en vitryss hellre sitter och käkar glass i Barcelona.
Klart att det är en del otur i dessa skador men det är ingen ovanlighet att just Arsenal har den digraste skadelistan av alla. Det tar man nästan för givet numera. Jag undrar ibland vad dom pysslar med på försäsongen. Jonglerar med tegelstenar kanske? Dagens porslingossar är sannerligen inte av samma virke som gruffelgubbarna anno tidigt 90-tal. Det behövdes förvisso inte då man hade en betonghäck som försvar.
Men det känns ju tryggt att monsieur nu när hela det offensiva mittfältet är indisponipelt har några stabila och rutinerade 16-åringar att slänga in.
Såhär innan monsieur smuttar på sitt julvin känner han nog en smula bitterhet över att hans vision inte gick hem. Den var beundransvärd och naiv på samma gång och hade kunnat gå hem om han inte fått skador på sina nyckelspelare eller förlorat de spelare som gjorde störst framsteg under fjolåret eller för all del slängt iväg lagets ledare. Det är svårt att acceptera hur ett bollvinnande va-va-va-voom Arsenal förvandlades på så kort tid från ett oslagbart mästarlag till..ja vad det nu är.
Tänk om vitryssen stannat, om Rosicky varit frisk, om Cesc hittat tillbaka till förra höstens storform, om Walcott blommat ut istället för att trasa sönder axeln och tänk om det ändå fanns en tillstymmelse till slitvarg på mittfältet..
Ja tänk om, just det - tänk om monsieur!
Nu är det Ramsey, Wilshere & Vela som får dra lasset. Just schysst mot ett gäng skolgossar.
Värvas det inte nu har nog monsieur satt sin sista potät är jag rädd.
Snälla tomten ge oss åtminstone Arshavin i julklapp så kanske man kan fiska upp det där hoppet som ligger nånstans i dyn och simmar.
måndag, december 22, 2008
lördag, december 20, 2008
Lobotomerad panikpärs
Julstress och fläskfärs.
En kalibrerad stressgröt råder. Det räcker med att titta ut genom fönstret. Där nere är parkeringen överfull, platserna räcker inte till. Bilar står nästan travade på varandra. Regnet piskar på människorna där dom yr omkring. Som om dom inte visste bättre.
En hektisk lördag före julafton är folk inte riktigt kloka. Kom dom på i morse att det är julafton på onsdag?
Jag har vett att hålla mig inomhus idag. Jag lyssnar på EmmyLou Harris och hostar upp en lunga.
Det är såna här dar man kan sitta och fundera på saker. Till exempel hur den kommersiella radion fortfarande kan överleva. Jag hade oturen att hamna i en livsmedelsaffär häromdagen där en sån där äcklig kanal sprutade ut sin galla. "Höhö jag kom på att det blir ju nytt år nästa år igen höhö hoho hihi" halvskrek nån stackare dom hade klämt in i speakerbåset samtidigt som ljudnivån accelrerade när 10 000 fjompiga jinglar och reklam avlöste den stackaren.
Jag tycker synd om dom. Det är ju inte deras fel att dom låter som dom gör men jag har aldrig förstått varför det måste vara normen för kommersiell radio. Jag inbillar mig att bland dom där sorgliga typerna som måste stå och tala in stationens mantra och säga något klämkäckt och nonsensfyllt på 30 sekunder måste det ju finnas människor som faktiskt vill något. Eller? Jag vill gärna jobba med radio i någon form men på en kommersiell ökenkanal skulle jag aldrig stå ut.
Musiken är ju en sak som vi inte ens ska gå in närmare på. Jag förstår att dom måste spela sina 20 låtar som folk känner igen. Eller, nej det förstår jag förresten inte. Det är så dumt. Stationerna dumförklarar sina lyssnare men är man musikintresserad finns det ju andra kanaler än radion idag. Det är väl tur. Det oförklariga med allt är bara att det fortfarande finns en marknad för kommersiell radio. Jag kan inte fatta vem som vill höra på det, jag fattar det bara inte. Amen det är ju för att ha något i bakgrunden när jag jobbar säger nån. Jaha, så du lyssnar alltså på kommersiell radio för att du inte lyssnar?
Jo, det är väl grejen. Annars skulle väl fler upptäckt hur jävla illa det är om dom verkligen hörde på. Det är förstås tveksamt i en värld där ett tv-program med kändisar som inte kan åka skridskor toppar tittarlistorna. Man vet inte bättre och det är synd. För dom.
Jag trodde att grejen med radio är att ha något att säga och att få folk att lyssna men det är väl bara jag.
Det är den kommersiella radion som är en lobotomerad fläskfärs.
Den är lika dumförklarande som att springa runt och jaga julklappar sista lördagen före jul.
En panikartad jaktpärs.
Jag säger som Kjell sa.
Jag tycker om dig ändå lyssnaren fast du är så korkad.
Eller så kan man sjunga på den här fina visan en gång till.
En kalibrerad stressgröt råder. Det räcker med att titta ut genom fönstret. Där nere är parkeringen överfull, platserna räcker inte till. Bilar står nästan travade på varandra. Regnet piskar på människorna där dom yr omkring. Som om dom inte visste bättre.
En hektisk lördag före julafton är folk inte riktigt kloka. Kom dom på i morse att det är julafton på onsdag?
Jag har vett att hålla mig inomhus idag. Jag lyssnar på EmmyLou Harris och hostar upp en lunga.
Det är såna här dar man kan sitta och fundera på saker. Till exempel hur den kommersiella radion fortfarande kan överleva. Jag hade oturen att hamna i en livsmedelsaffär häromdagen där en sån där äcklig kanal sprutade ut sin galla. "Höhö jag kom på att det blir ju nytt år nästa år igen höhö hoho hihi" halvskrek nån stackare dom hade klämt in i speakerbåset samtidigt som ljudnivån accelrerade när 10 000 fjompiga jinglar och reklam avlöste den stackaren.
Jag tycker synd om dom. Det är ju inte deras fel att dom låter som dom gör men jag har aldrig förstått varför det måste vara normen för kommersiell radio. Jag inbillar mig att bland dom där sorgliga typerna som måste stå och tala in stationens mantra och säga något klämkäckt och nonsensfyllt på 30 sekunder måste det ju finnas människor som faktiskt vill något. Eller? Jag vill gärna jobba med radio i någon form men på en kommersiell ökenkanal skulle jag aldrig stå ut.
Musiken är ju en sak som vi inte ens ska gå in närmare på. Jag förstår att dom måste spela sina 20 låtar som folk känner igen. Eller, nej det förstår jag förresten inte. Det är så dumt. Stationerna dumförklarar sina lyssnare men är man musikintresserad finns det ju andra kanaler än radion idag. Det är väl tur. Det oförklariga med allt är bara att det fortfarande finns en marknad för kommersiell radio. Jag kan inte fatta vem som vill höra på det, jag fattar det bara inte. Amen det är ju för att ha något i bakgrunden när jag jobbar säger nån. Jaha, så du lyssnar alltså på kommersiell radio för att du inte lyssnar?
Jo, det är väl grejen. Annars skulle väl fler upptäckt hur jävla illa det är om dom verkligen hörde på. Det är förstås tveksamt i en värld där ett tv-program med kändisar som inte kan åka skridskor toppar tittarlistorna. Man vet inte bättre och det är synd. För dom.
Jag trodde att grejen med radio är att ha något att säga och att få folk att lyssna men det är väl bara jag.
Det är den kommersiella radion som är en lobotomerad fläskfärs.
Den är lika dumförklarande som att springa runt och jaga julklappar sista lördagen före jul.
En panikartad jaktpärs.
Jag säger som Kjell sa.
Jag tycker om dig ändå lyssnaren fast du är så korkad.
Eller så kan man sjunga på den här fina visan en gång till.
torsdag, december 18, 2008
Vi pallade äpplen
..när vi var små. Jag minns hur vi sprang jäms järngårdsskogen, i det där höga gräset där det där stora trädet som jag aldrig lyckades klättra särskilt långt upp i stod. Äpplena pallades överallt.
Dock inte på Pallasvägen. Men bortåt Brunnby. Där på den stora otäcka vägen. Pizzerian som var frisörsalong där jag tydligen ska ha meddelat frisörskorna en gång när jag var sex år eller dylikt att jag nu skulle gå hem och dricka sprit.
Jag har fått detta berättat för mig då jag inte själv minns att jag skulle sagt något så provocerande. Men det berodde väl antagligen på spriten...
Vi lekte som vildar alla ungar som bodde på min gata och andra gator i närheten. Jag minns inte riktigt vad vi egentligen lekte men jag har ett minne av att vi hade nån BMX-klubb där vi hoppade över extremt låga hopp och skulle försöka flyga lång ändå och så fanns det nån annan bisarr klubb där man skulle slänga salt i ansiktet på varandra för att få vara med. Typiskt tjejer att komma på en sån fånig idé. Jag tror det var tjejen som bodde i det gula huset längt upp på gatan som hade saltklubben. Eller så var det på en helt annan gata. Jo, jag undrar om det fasen inte var så. Hon bodde på gatan där vi hoppade med cyklarna. Visst var det så.
Hur kan jag minnas detta? Har det med nån form av lycklig uppväxt och barndom att göra? Jag tror den var det. För vi brukade palla äpplen. Ett annat starkt minne är orientering. Från skolan. Alltid den där jävla orienteringen. Jag minns hur mycket jag avskydde den.
Det suddar jag raskt bort ur minnet och jag tänker istället på dom pallade äpplena.
Jag tänker på barndomen som en lycklig tid, då vill jag inte minnas orientering, jag vill tänka på jordgubbssaft, Malttorpet och på pallade äpplen.
Allt det här det är säkert nostalgi. Egentligen är ju det så dumt och på samma gång så fullständigt underbart. Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast, sjöng Plura. Kanske är det så men vem vill leva ett liv i plast. Även om det kan vara nyttigt när nostalgin tar över helt och påminner dig om att du en gång faktiskt levde.
Soundtracket vid den här tiden, alltså när vi pallade äpplen var väl mest sånger i dur vill jag minnas. Det hände något på vägen. Något som fick mig att finna charmen med moll. Mina melodier går hellre i moll. Jag tror nästan jag föredrar det. Det är något visst med svenskt vemod ändå. Det beror väl på november. I juni hör jag gärna på Gessles oskyldiga sommartrallande men nu kan jag känna vemodet svepa in. Om Gessle är juni vad är då november? December räknar vi bort. Det är en månad som nästan inte finns på riktigt. Den är bara plast.
Thåström ligger bra till så här års. Ångestladdat vemod spetsad med totalt mörker.
Tillbaka till barndomen och äpplena.
Jag tänker på skogen som nu delvis är borta. En ny otäck väg är byggd på den grusväg jag en gång promenerade eller åkte skidor på. Försvann gjorde även den där ganska mediokra skidbacken som egentligen var ett grustag och där inne där låg verkligen trollskogen. Som bäst om våren. Den där andra delen av skogen är inte riktigt samma sak och den påminner mig inte om barndomen som det andra gör. Fan, hur kunde dom förinta en hel barndom såhär. Var ska nu barnen som växer upp palla sina äpplen? Vart ska dom gå vilse i det höga gräset och vilket träd ska dom inte lyckas klättra upp i? Allt är ju bara betonghäck och asfalt överallt.
Det är deppigt. Ungefär som november. Mörker råder och det är långt till sommarens ljus.
Men vi pallade äpplen när vi var små.
Dock inte på Pallasvägen. Men bortåt Brunnby. Där på den stora otäcka vägen. Pizzerian som var frisörsalong där jag tydligen ska ha meddelat frisörskorna en gång när jag var sex år eller dylikt att jag nu skulle gå hem och dricka sprit.
Jag har fått detta berättat för mig då jag inte själv minns att jag skulle sagt något så provocerande. Men det berodde väl antagligen på spriten...
Vi lekte som vildar alla ungar som bodde på min gata och andra gator i närheten. Jag minns inte riktigt vad vi egentligen lekte men jag har ett minne av att vi hade nån BMX-klubb där vi hoppade över extremt låga hopp och skulle försöka flyga lång ändå och så fanns det nån annan bisarr klubb där man skulle slänga salt i ansiktet på varandra för att få vara med. Typiskt tjejer att komma på en sån fånig idé. Jag tror det var tjejen som bodde i det gula huset längt upp på gatan som hade saltklubben. Eller så var det på en helt annan gata. Jo, jag undrar om det fasen inte var så. Hon bodde på gatan där vi hoppade med cyklarna. Visst var det så.
Hur kan jag minnas detta? Har det med nån form av lycklig uppväxt och barndom att göra? Jag tror den var det. För vi brukade palla äpplen. Ett annat starkt minne är orientering. Från skolan. Alltid den där jävla orienteringen. Jag minns hur mycket jag avskydde den.
Det suddar jag raskt bort ur minnet och jag tänker istället på dom pallade äpplena.
Jag tänker på barndomen som en lycklig tid, då vill jag inte minnas orientering, jag vill tänka på jordgubbssaft, Malttorpet och på pallade äpplen.
Allt det här det är säkert nostalgi. Egentligen är ju det så dumt och på samma gång så fullständigt underbart. Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast, sjöng Plura. Kanske är det så men vem vill leva ett liv i plast. Även om det kan vara nyttigt när nostalgin tar över helt och påminner dig om att du en gång faktiskt levde.
Soundtracket vid den här tiden, alltså när vi pallade äpplen var väl mest sånger i dur vill jag minnas. Det hände något på vägen. Något som fick mig att finna charmen med moll. Mina melodier går hellre i moll. Jag tror nästan jag föredrar det. Det är något visst med svenskt vemod ändå. Det beror väl på november. I juni hör jag gärna på Gessles oskyldiga sommartrallande men nu kan jag känna vemodet svepa in. Om Gessle är juni vad är då november? December räknar vi bort. Det är en månad som nästan inte finns på riktigt. Den är bara plast.
Thåström ligger bra till så här års. Ångestladdat vemod spetsad med totalt mörker.
Tillbaka till barndomen och äpplena.
Jag tänker på skogen som nu delvis är borta. En ny otäck väg är byggd på den grusväg jag en gång promenerade eller åkte skidor på. Försvann gjorde även den där ganska mediokra skidbacken som egentligen var ett grustag och där inne där låg verkligen trollskogen. Som bäst om våren. Den där andra delen av skogen är inte riktigt samma sak och den påminner mig inte om barndomen som det andra gör. Fan, hur kunde dom förinta en hel barndom såhär. Var ska nu barnen som växer upp palla sina äpplen? Vart ska dom gå vilse i det höga gräset och vilket träd ska dom inte lyckas klättra upp i? Allt är ju bara betonghäck och asfalt överallt.
Det är deppigt. Ungefär som november. Mörker råder och det är långt till sommarens ljus.
Men vi pallade äpplen när vi var små.
fredag, december 12, 2008
Fredagarna med Rally
Det fanns en tid när fredagar var helig radiolyssnartid. Klockan 17-20 var det Rally i P3 som gällde. Jag började av en slump att lyssna under våren 1997 och lyssnade sedan trofast ända till det bittra slutet 2002. Höjdpunkten i detta var nog när jag i samband med min radioutbildning fick äran att besöka studio 10 i radiohuset i Göteborg och se rallystudion. Det var stort för ett fan som lyssnat varje fredag.
Rally var den perfekta förfesten. Jag har minnen hur jag ofta hade panik över att inte få med hela sista timmen då jag skulle bege mig till någon förfest eller ta bussen in till stan. på den tiden hade nämligen ingen kommit på det geniala med webb och podsändningar. Ja, Jag inte bara lyssnade på Rally utan skapade en egen databas med mängder av rallylåtar på min gamla 486:a.
Det gick nästan inte att göra något med den förutom att höra på all rallymusik.
Allt det där förintades när datorn kraschade och i samband med att jag lämnade pojkrummet för att leva livet på en folkhögskola kunde jag inte längre sitta slaviskt vid radion och banda alla program.
Men så en decemberdag flera år senare får jag tag i den största samlingen rallymaterial jag sett. Låtar i massor. Apa som hora, Världens bästa Persson, Hasse Vinterdäck, Ace of freebase, Balla snubbar vill ju tugga kat, Vill ha dig på muggen, B-Type, Lennart Jähvel, Billigt vin i femtielva versioner, Gundeman, Lotus, Lasse & Ludmilla osv osv..
Jag lyssnar och minns hur fredagarna förr i tiden var en enda stor förfest.
Nostalgi here i come!
Bild: Sveriges Radio
torsdag, december 11, 2008
lördag, december 06, 2008
fredag, december 05, 2008
In från regnet
Vänta nu. Stopp här. Den rubriken har jag brukat tidigare. Herregud. Dags att lägga ner kanske. 483 inlägg av dynga. Jag ska fundera på saken. Ett nyårslöfte till er kanske? Jag lägger av. I sinom tid. Nån gång. Inte nu. Hah.
Men det regnar i Norrköping. I Linköping fanns det snö. Jag vill gärna ha lite decembersnö. Det vore väl trevligt. Så länge jag kan sitta här inne med en kopp espresso och se ut över det. Det är inte lika stämningsfullt att se ut över grådaskmisären och lervällingen.
Vissa av er som har oturen att läsa här ibland kanske vet att jag är något av en radiot. Jag älskar radio. Förr älskade jag att lyssna på radio. Nu finns det, åtminstone i svensk radio bara skräp så jag sänder hellre än lyssnar. Jag hade en gång (ja för bara nåt halvår sen) ett radioprogram som hette Centrifug. Det finns att hitta här till höger i listan om nån skulle vara intresserad. Jag kan kanske avslöja, för mig själv och kanske för några fler att det kan bli en ny Centrifugisk vår. I podradio version. Efter nyår kan det bli verklighet.
Jag har saknat att göra radio faktiskt. Det är nästan det roligaste jag vet. Inte så konstigt. Det är ju löjligt kul. Är det? säger du och ser tveksam ut. Jag återkommer till radioplanerna en annan gång.
Till sist. Det är alltid lika skönt att se Brynäs piska dit laget från östgötaslätten. När Brynäs vinner över LHC njuter jag i fulla drag och från Linkeboda är det tyst, så tyst...
Men det regnar i Norrköping. I Linköping fanns det snö. Jag vill gärna ha lite decembersnö. Det vore väl trevligt. Så länge jag kan sitta här inne med en kopp espresso och se ut över det. Det är inte lika stämningsfullt att se ut över grådaskmisären och lervällingen.
Vissa av er som har oturen att läsa här ibland kanske vet att jag är något av en radiot. Jag älskar radio. Förr älskade jag att lyssna på radio. Nu finns det, åtminstone i svensk radio bara skräp så jag sänder hellre än lyssnar. Jag hade en gång (ja för bara nåt halvår sen) ett radioprogram som hette Centrifug. Det finns att hitta här till höger i listan om nån skulle vara intresserad. Jag kan kanske avslöja, för mig själv och kanske för några fler att det kan bli en ny Centrifugisk vår. I podradio version. Efter nyår kan det bli verklighet.
Jag har saknat att göra radio faktiskt. Det är nästan det roligaste jag vet. Inte så konstigt. Det är ju löjligt kul. Är det? säger du och ser tveksam ut. Jag återkommer till radioplanerna en annan gång.
Till sist. Det är alltid lika skönt att se Brynäs piska dit laget från östgötaslätten. När Brynäs vinner över LHC njuter jag i fulla drag och från Linkeboda är det tyst, så tyst...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)