Lalalalalalalala...

Om jag ligger sömnlös och tröstlös en natt i oktober finns det något som alltid lugnar och tröstar.

Sophie Zelmanis stämma och i synnerhet hennes stämma på Yes i am.

Hennes varma och lugnande lalalalalalalala tar mig till drömland. Inte det där kalla och mörka där jag störtar i nån avgrund utan det varma och vänliga landet som har ljusblå himlar med flufffluff moln.

Prova själv.



Den tjugoförsta dennes får jag se henne igen.