Diagnos: November

Den här månaden är inge bra.
Den är inge bra för mig.
Den är inge bra för någon, tror jag.

Jag får ingenting gjort. Det är något slags vacuum där inget händer. Vi har en hel del skoluppgifter att klara av den närmsta tiden. Just nu får jag ingenting gjort för november står där med sitt fula tryne och trycker ner mig i gyttjan.

Det är en strid jag inte vinner.

Likt björnen vill jag gå i ide och vakna upp nån gång i mitten på april.

Det vore bra.

Istället faller blöta droppar i form av snöblandat regn där jag går på gatorna. Jag tror att det är himlen som gråter över den här sorgsna månaden.

Allvarligt talat.

Vad ska den vara bra för?

Alla går runt med tappade hakor och hängande läppar.

November blir inte bättre av att jag lyssnar på den mörkaste musik med dom mörkaste av texter. Thåströms "Det är ni som e dom konstiga - det är jag som e normal" och "Mannen som blev en gris" snurrar för högvarv i min cd-spelare.

"Sist jag såg dig, hur kul var det? - som att gå på sin egen begravning"

"Håll dig långtifrån mig, du är lika kul som heroin"

"Om du kommer ner i mitt hål kommer du aldrig härifrån"

"Så mycket dynga, så mycket skit har jag skyfflat runt i din fabrik"

Jag antar att alla dessa textrader handlar om månaden som vi borde avskaffa eller rea ut billigt på Tradera.

November.

Himlen gråter och naturen ruttnar.

Och jag får ingenting gjort.

Fast jag vet ju att det ordnar sig. November går över. Allt blir bra.
I slutändan vet jag ju att dom som tror att livet handlar om att vara effektiv har fel. Det är sällan jag är det men det brukar ordna upp sig ändå. Livet tar hand om mig, var det någon som sa. Det gör det.

Dessutom så häller vi ikväll ut ett nytt Centrifug i Studentradion.

Klockan 22 till 23. Ett ljus på den gråtmilda novemberhimlen.