Så kom hon in på scen. I sin röda vackra klänning kom hon in och satte sig på stolen med tamburinen i handen och tonerna till Travelling inleddes.
Någon har sagt att det mest anmärkningsvärda som Sophie gjort på en livespelning är att dricka vatten. Ikväll drack hon rödvin fredagskvällen till ära. Fast hon dock bara en smutt. Men det tända ljuset och det röda vinet bredvid sig på bordet skapade en stämning som man nästan kunde ta på.
Hon satt på stolen och blundade när hon sjöng "The life we shared togheter, is no life any longer"
I ett mellanspel utbrister någon - FAEN VAD DU ÄR BRA!
-Tycker du det? Ja jo..jag har det bra, svarade hon blygsamt.
Sophie Zelmani på Flygeln var precis så magiskt som jag hade hoppats på. Hon log där hon satt och framförde dom vackra melodierna. Jag fick rysningar inte bara två eller fem gånger under dessa två och en halv timma som det pågick.
Jag hamnade väldigt nära scenen. Det är jag glad för. Det var en speciell upplevelse att på en sådan närhet uppleva just närheten. Melodierna, hennes viskande, bandets suveräna lir och just hennes uppenbarelse gjorde det här till en av dom bästa kvällarna på länge.
Timmarna gick alldeles för fort men allt har ju tyvärr sitt slut. Jag hade önskat det hade pågått fortfarande.
Precious Burden var bäst ikväll. Jag rös genom hela kroppen och hade nog ett fånigt leende när hon framförde den. Helt jävla fantastiskt.
Sophie hade inte spelat i Norrköping tidigare sade hon i ett av mellanspelen, jag önskar av hela mitt hjärta att hon kommer tillbaka.
Snart.
Det här lever jag på länge.
Bilder: Norrköpings Tidningar & Lightpainter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar