Dessa Tankar: I'm waiting for life to start

Sen lördagkväll och jag undrar vart livet är på väg. Nåja, där blev jag kanske lite väl filosofisk-inspirerad av nånting jag hört i bruset. Visst, "I trawl the megahertz" 12 dagar i Paris och jag väntar på att livet ska börja. Det känns så ibland.

I veckan Linköping. Strålande väder nästan hela tiden, förutom idag vid stranden där det blekade på rejält och blöt blev jag. Främst av regnet. Besöket i Berg, här kommer bilder (längre ner) Det är för jävla fint där. Dessutom lite solbränd. Brändare än vanligt.

Annars? Inte mycket. Funderingar på saker och ting. Hur, när, vardå, varför eller därför. Grubbel. Tyskland-Portugal i teven. Ännu en urtrist VM-match. Jag är trött på VM. Det blev inte så roligt som jag förväntade. Jag kommer inte sakna det. Det finns så mycket annat man kan sakna.

Som juni. Jag längtar redan till nästa.

Dessutom vinner Tyskland.

OCH SLUTA ÄLTA!!!

Detta överanalyserande i timtal. "Experter" som ska bräcka varandra i sina terorier om hur, varför och därför huruvida det var offside eller inte. Sådär höll dom aldrig på under Bosse Hanssons tid. Ola Andersson ska sluta som expert. Jag förstår att han vill ha ut så mycket mediatid som möjligt nu. Nu visar han visst en 112:e reprisbild över målet som avgjorde matchen, han ritar och ritar och överanalyserar snart sin egen skäggstubb. Sådär är inte Wikegård, tänker jag. Där är det pang-poff-smack så är analysen klar...

Imorgon filmen "Om en pojke" Har inte läst boken eller sett filmen tidigare men det är Nick Hornbys verk och då måste det vara bra. Boken alltså. "Om en pojke" skulle kunna handla om mig. Jag ser ibland världen från en pojkes ögon, jag vill ibland fortfarande vara 10 bast och leva livet utan problem. Det var lättare då inbillar jag mig. Åtminstone ibland.

Åtminstone hade jag inte så många bryderier över livet då. Det var så enkelt på något vis. Nu sjunger popestradörerna i mina öron om hur olyckliga dom är. Melankoli. Jag har alltid gillat sån musik bäst av nån anledning. Inte för att jag känner mig speciellt olycklig, eller snarare inte olyckligare än igår. Fast jag var lyckligare när jag var 10 och kutade runt i kortbrallor. Jag minns dom alla som sprang där bredvid mig. Vi bodde flera på samma gata och för att vara med i den hemliga klubben fick man en näve salt i ansiktet. Fast då var vi inte tio utan snarare åtta eller nio. På andra sidan gatan körde vi över hopp med våra BMX-cyklar. Efter ett alldeles särskilt elegant hopp blev jag stoppad av en tjej som sa att hon gillade mig. Jag var kanske åtta och hade aldrig blivit så vettskrämd som då. Sånt hände då men händer sällan när du är 26. Fast sedan åker jag ju inte BMX längre heller.

I drömmarna återkommer dom här tiderna ibland. Det är jag glad för.

Men nu, slutnostalgiserat.

Istället, bilder. Njut eller nåt.