En sång en gång för längesen

Det fanns en gång en sång. En sång som handlade om något. Men sången tog sitt pick & pack och försvann. Nu regerar sångerna som ingen kommer minnas. Men jag minns en sång. En gång för ganska så längesen. En sång om nån i en sång av Mauro Scocco. Nej så var det inte. Det var GES. Och det hör inte hit. Men jag minns den där sången. Det var sommar, himlen brann, havet brusade och jag satt på en strand på Öland och åt mosbricka.

Jag var inte gammal.
Det var 1993.

Det var högsommar, familjen tillbringade en vecka i semesterparadiset där jag inte varit sedan dess och hotellets ägare som pratade Kalmardialekt klappade uppmuntrande på min IFK-keps och skrockade. En morgon undrade han om jag varit på diskoteket och raggat på alla tjejer. 1993 var jag 13 år. Jag hade knappast kommit in. Fast jag vill minnas att jag och några andra spolingar ville göra ett försök kvällen efter. Jag tror inte vi lyckades. Det hade jag kommit ihåg. Men jag minns istället något om en korvkiosk, en tjej från en annan semestrande familj och en osorterad ICA-butik.

Jag minns egentligen den där sommaren ganska vagt men jag minns den där sången. Jag hör den i mina öron. Den handlar kanske inte ens om sommar men den här sommaren hörde jag den för första gången då bilen rullade in på hotellets gård. P3 stod på. Anders Lundin briljerade i Under solen som spelade den här låten, just där och just då.

Nu dök den upp i skallen. Detta var året då låtar som DJ Bobos Somebody dance with me och Culture Beat's Mr Vain ekade överallt. Men det är inte dom som var denna sommars soundtrack. Barndomens sista sommar. Jo, det var nog den här. Tack för den Andersson-Wij. Ny platta inom kort.

Undrar du vilken låt det hela handlar om?

Runaway train av Soul Asylum.

Bara en sån sak.
Det är ju inte någon låt som jag skulle kategorisera som bra men det är soundtracket av en sommar för längesen som kom till mig nu helt plötsligt.

Runaway train.

Nu och för alltid tillägnad en sommar på Öland för femton år sen.