Radio

Det här med radio har länge fascinerat mig. Det finns filmat när jag är fyra år eller något sådant hur jag sitter på köksgolvet med den stora kassettbandspelaren framför mig, jag diggar och trycker på alla knappar som finns. Det är filmat med nån supergammal kamera för såna där filmer man såg på dia för urminnestider sedan. Jag minns hur vi gjorde det, vi tittade på gamla Disneyfilmer på den stora duken och jag drack apelsinjuice ur tetrapack. Det har inte med saken att göra, det har kanske kassettbandspelaren.

För nånstans började det, kanske inte där men jag växte upp med radio. Den fanns liksom där hela tiden. Jag hade en gammal skivspelare som även hade radio där jag lärde mig att man kunde koppla in en mikrofon, ställa högtalarna utanför mitt rum och plötsligt hade jag en helt egen radiostudio.

Nu lyssnar jag aldrig på radio men förr gjorde jag det. Jag växte upp med listprogram. Svensktoppen & Tracks. Kent Finell & Kaj Kindvall. Jag gjorde egna listprogram och spelade upp dessa för arma stackare i närheten.

Fascinationen kom också med teves söndagsdeckare. Midnight Caller, eller En röst inatten. Där stod Jack i den mörka studion med alla blå blinkande lampor och där utanför blinkade hela staden i neonskyltar. Coolt, tyckte förstås jag - det där vill jag också göra när jag blir stor. Märk här att jag totalignorerade vad programmen egentligen handlade om, att jaga och sätta dit boven - nej det var hans radiopratande som tog all min uppmärksamhet.

Sen fortsatte det med Clabbes fredagspartaj i Rakt över disc och Kjell Alinge på samma våglängd och hans sena lördagsprogram. 19-24 varje lördag när andra i högstadieålder rann ute på stan eller byn satt jag hemma och lyssnade på radio. Ostbågar, Chips, Coca Cola och flottiga handkontroller till Nintendo tillsammans med Kjell Alinge i radion. Obetalbart.

Just Kjell Alinge, den mannen är liksom radio. Jag har aldrig hört någon som faktiskt är radiopratare mer än vad han är, på det sätt jag uppfattar en sådan och det är när radion faktiskt talar till dig som lyssnar. På riktigt.

Sen ville jag själv göra radio. Jag lekte radio från tidig ålder, antagligen på samma bandspelare som när jag var 4 men sedan blev det på riktigt också. Först var det bara underbart kul men fascinationen för radiomediet växte allt mer och vad man faktiskt kunde göra med det.

Jag kom på att jag ville göra musikprogram och spela musik som kanske inte alltid var Britney Spears. Hon var förresten aldrig med nångång. Men musik som bara låg där och som nästan ingen brydde sig om. Jag hade ofta stört mig en smula på människor i min omgivning som visade ett sånt ointresse för okänd musik. Jaja det blir nog bra det där, hördes ofta och sen fortsatte skivspelaren att spela den senaste Ugglalåten.

Jag startade upp en webbradio, den bar sig inte ekonomiskt men under det halvåret jag sände skapade jag nätverk och kontakter med ett flertal härliga artister som ville ut med sin musik. Programmet växte stadigt och ibland är jag nyfiken på vart det hade kunnat leda. Just nu är min radioådra väldigt kall och det är nånslags tomhet över det även om planerna på poddradio finns där.

Men att få berätta för hela världen att just den här låten, den ska ni banne mig lyssna på just nu och så mycket man kan förmedla med radio det fortsätter att fascinera mig fullständigt. När teven visar dig en och just en bild får du tusen miljoners olika med radions hjälp. I radion är det alltid lyssnaren som bestämmer vad hon eller han ser och det är nog där tjusningen ligger.