Thordar

Har inte skrivit så mkt IFK Norrköping här på ett tag. Sanningen är inte att jag slutat bry mig helt fast nästan. Något har hänt med mitt IFK-hjärta. Det känns inte längre när dom vinner eller förlorar. Som i måndags mot Syrianska. Jag var inte ens lite nervös, antagligen för att jag visste att det skulle gå åt fanders ändå. Det är apati man känner när IFK är på väg ner ännu längre i avgrunden, mot division 1. Jag tror det är sunt att inte känna lika mycket längre. Det är många IFK-själar som mår dåligt där ute och jag är väldigt glad att jag inte längre identifierar IFK:s resultat med mitt eget liv, då hade jag nog inte mått så bra.

Nu plockar man fram ett sista desperat försök att rädda klubben kvar i elitfotbollen genom att ta in Stefan Thordarson ännu en gång. Thordar som gjorde en comeback i IFK i somras åkte för en månad hem till sitt Island för att köra lastbil. Nu gör han comeback i dom sista matcherna för att rädda klubbens existens.

Jag tycker det är stort av honom att visa sånt hjärta för klubben när mångas andras går på tomgång.

Gurras IFK-hjärta lyser dock fortfarande.