Vi pallade äpplen

..när vi var små. Jag minns hur vi sprang jäms järngårdsskogen, i det där höga gräset där det där stora trädet som jag aldrig lyckades klättra särskilt långt upp i stod. Äpplena pallades överallt.

Dock inte på Pallasvägen. Men bortåt Brunnby. Där på den stora otäcka vägen. Pizzerian som var frisörsalong där jag tydligen ska ha meddelat frisörskorna en gång när jag var sex år eller dylikt att jag nu skulle gå hem och dricka sprit.

Jag har fått detta berättat för mig då jag inte själv minns att jag skulle sagt något så provocerande. Men det berodde väl antagligen på spriten...

Vi lekte som vildar alla ungar som bodde på min gata och andra gator i närheten. Jag minns inte riktigt vad vi egentligen lekte men jag har ett minne av att vi hade nån BMX-klubb där vi hoppade över extremt låga hopp och skulle försöka flyga lång ändå och så fanns det nån annan bisarr klubb där man skulle slänga salt i ansiktet på varandra för att få vara med. Typiskt tjejer att komma på en sån fånig idé. Jag tror det var tjejen som bodde i det gula huset längt upp på gatan som hade saltklubben. Eller så var det på en helt annan gata. Jo, jag undrar om det fasen inte var så. Hon bodde på gatan där vi hoppade med cyklarna. Visst var det så.

Hur kan jag minnas detta? Har det med nån form av lycklig uppväxt och barndom att göra? Jag tror den var det. För vi brukade palla äpplen. Ett annat starkt minne är orientering. Från skolan. Alltid den där jävla orienteringen. Jag minns hur mycket jag avskydde den.

Det suddar jag raskt bort ur minnet och jag tänker istället på dom pallade äpplena.

Jag tänker på barndomen som en lycklig tid, då vill jag inte minnas orientering, jag vill tänka på jordgubbssaft, Malttorpet och på pallade äpplen.

Allt det här det är säkert nostalgi. Egentligen är ju det så dumt och på samma gång så fullständigt underbart. Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast, sjöng Plura. Kanske är det så men vem vill leva ett liv i plast. Även om det kan vara nyttigt när nostalgin tar över helt och påminner dig om att du en gång faktiskt levde.

Soundtracket vid den här tiden, alltså när vi pallade äpplen var väl mest sånger i dur vill jag minnas. Det hände något på vägen. Något som fick mig att finna charmen med moll. Mina melodier går hellre i moll. Jag tror nästan jag föredrar det. Det är något visst med svenskt vemod ändå. Det beror väl på november. I juni hör jag gärna på Gessles oskyldiga sommartrallande men nu kan jag känna vemodet svepa in. Om Gessle är juni vad är då november? December räknar vi bort. Det är en månad som nästan inte finns på riktigt. Den är bara plast.

Thåström ligger bra till så här års. Ångestladdat vemod spetsad med totalt mörker.

Tillbaka till barndomen och äpplena.

Jag tänker på skogen som nu delvis är borta. En ny otäck väg är byggd på den grusväg jag en gång promenerade eller åkte skidor på. Försvann gjorde även den där ganska mediokra skidbacken som egentligen var ett grustag och där inne där låg verkligen trollskogen. Som bäst om våren. Den där andra delen av skogen är inte riktigt samma sak och den påminner mig inte om barndomen som det andra gör. Fan, hur kunde dom förinta en hel barndom såhär. Var ska nu barnen som växer upp palla sina äpplen? Vart ska dom gå vilse i det höga gräset och vilket träd ska dom inte lyckas klättra upp i? Allt är ju bara betonghäck och asfalt överallt.

Det är deppigt. Ungefär som november. Mörker råder och det är långt till sommarens ljus.

Men vi pallade äpplen när vi var små.