Bild från 2002. IFK har åkt ur allsvenskan.
Den sorg och tomhet jag kände då är jag inte i närheten av idag, 2008.
Jag har ju vetat om det sedan i somras.
Så var då säsongen äntligen över. 0-1 mot Gais kan ha varit den sämsta fotbollsmatch som världen skådat. Fullständigt meningslöst att kasta bort närmare TRE timmar som det blev efter att strömmen inte stod ut med det patetiska som skulle föreställa allsvensk fotboll och drog sin väg i 45 minuter.
IFK skapade inte en vettig målchans på 90 minuter.
Pinsamt, illa och fullständigt värdelöst.
Hade dock det lite på känn. 0-1 efter fyra minuter kom inte som någon chock och att IFK:arna uppträdde så apatiskt och viljelöst har vi sett förut när dom haft chansen förr om åren att gå upp i allsvenskan.
Nu handlar framtiden om det igen. Om ett hopp om att en dag bli en allsvensk klubb igen. Där man hör hemma, som det sägs.
Jag vet inte jag. I dagsläget är den bistra och lika bittra sanningen att IFK inte hör hemma i allsvenskan vare sig när det gäller klubbledningens fotbollskompetens eller spelarnas kvalité och det hänger givetvis ihop. Kunskapen att forma ett allsvenskt lag fanns inte, framför allt fanns inte någon självinsikt hos en ordförande som bara haft den nya arenan för ögonen och kvalitén hos de spelare man ställde på banan var inte tillräcklig. Allra minst var den allsvensk. Någon borde sett det. Alla svävade på ett naivt moln, även jag. Jag underskattade också allsvenskan men inte fan kunde jag tro att det kunde gå så här jävla illa.
I slutändan kan vi bara konstatera, slagna och sargade säga; Vi räckte inte till.
Det känns som IFK har en lång väg att vandra för att åter få epitetet allsvenskt.
Det kommer bli en lång mörk vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar