Ödesmatch? Jag vill bara att det ska ta slut

Ikväll spelar IFK Norrköping ännu en så kallas ödesmatch. Vinna eller försvinna. Ja, vi vet ju alla hur det kommer att gå. Jag resignerade för ett bra tag sen. Just nu vill jag egentligen bara att det ska ta slut. Det har varit en plågsam säsong. Det är inte kul längre.

Det är som att förnedra sig själv på arenor där man känner sig fullständigt vilsen och otillräcklig. Man kan stå ensam på ett stort torg och förvandlas till den där killen med toppluvan som är på främmande mark nånstans och han vill bara blunda, dra ner luvan och springa hem. Så är IFK 2008. Eller det kan vara att känna sig ensammast i världen en midsommarafton, ett olycksaligt nerkärande för ett halvt liv sen som kysser någon annan framför näsan på dig så ditt hjärta vrider sig ett helvarv och skär in en kniv i dig. Fast allra mest är det som att se en kär vän du känt hela livet bli offentligt förnedrad och som gång på gång inte lär sig utan fortsätter att förnedra sig själv.

Man vill bara att det ska ta slut. Att det ska gå över. Och det gör det ju snart. Det går över. Om någon månad är allt bara ett minne. Ett jävligt dåligt sådant.

Allsvenskan 2008 ska för alltid försvinna ur mitt sinne. Det här var inte muntert. Men om någon månad får vi tilltufsade supportrar tillbaka hoppet och en förväntan över nästa säsong. Det är ju det allra, allra bästa med att vara supporter. Säsongerna tar slut. Eländet går över. Kanske för att avlösas av ett nytt elände men ändå. Det är i alla fall något. Det är hopp och det behöver vi efter en sån här säsong som karvat i våra hjärtan.

Vi siktade mot stjärnorna men hamnade i avgrunden.

Just så.

Vi siktade mot stjärnorna men hamnade i avgrunden.

Men den blåa stjärnan fortsätter att lysa i mitt hjärta. Det krävs mer än det här för att den ska slockna.


Till sist. En mycket läsvärd krönika från Svenskfans.

Om flydda tider. Om IFK Norrköping-MFF. Tänk när vi två var bäst.

När man ska äta gröt med Norrköping får man ha lång sked.