En enkel lördagkväll som den här kan man bli lite lätt nostalgisk. Om man sitter och lyssnar på Kent samtidigt som man surfar runt på Facebook. Då hamnar man plötsligt hos den där snubben som var världsbäst på fotboll och skulle bli minst englandsproffs. Då minns man hur man under sin första träning med laget gick ut och snodde bollen av denne världsstjärna likt en elaking stjäl godis av ett barn.
Ja det var tider. Jag hade blivit en stabil högerback det är jag säker på. Det defensiva spelet var min grej. Tyvärr ville tränaren att jag skulle spela forward. Jag hade inget målsinne.
Sen var det en annan träning. Vi skulle slå inlägg och när det var min tur hörde jag hur nån idiot grymtade titta nu vad han är dålig varpå jag slog tidernas mest skruvade och precisa inlägg som Tellbyvallen hade skådad. Alla tappade hakorna i lervällingen.
Hade jag spelat med samma briljans på match hade jag kanske inte lagt skorna på hyllan vid 16 års ålder.
lördag, mars 21, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är lite Anders Limpar över det där, att vara som bäst på träning.
Skicka en kommentar