söndag, februari 01, 2009

Hur länge kan man leva på ett minne?

Minnen. Minnet av platser jag besökt, människor jag träffat, händelser som inträffat och upplevelelser jag upplevt.

Vissa minnen är starkare än andra. Vissa är mer lyckliga än andra och ibland färdas jag tillbaka bara genom att blunda. Då kan jag se platserna, människorna och upplevelserna igen.

Att lyssna på I trawl the megahertz nätterna igenom hjälper till. Det är soundtracket över alla andra. Det är en låt som ingen får missa. 22 minuter lång som en roman är låten och Yvonne Connors röst som berättar livets historier. Den kan om inte förändra ditt liv så göra massor med dig, jag lovar. Ända sedan jag för första gången hörde den har den kommit att påverka mig för evigt.

A girl takes pity on you:
she is Mother Theresa walking among the poor,
and her eyes have attained night vision.
In an orchard, drenched in blue light,
she changes your bandages and soothes you.
All day her voice is balm,
then she lowers you into the sunset.
Hers is the wing span of the quotidian angel,
so her feet are sore from the walk
to the well of human kindness,
but she gives you a name and you grow into it.
Whether a tramp of the low road or a prince,
riding through Wagnerian opera,
you learn some, if not all, of the language.
And these are the footsteps you follow
- the tracks of impossible love.

Inga kommentarer: