En annan gång

När isen låg blank på sjön så åkte vi skridskor. Vi spelade bandy på insjöns sedan flera månader tillbaka lagda is.

På samma sjö styrde jag för första gången en utombordare. Eller den där gången vid S:t Annas skärgård kanske var den första förresten, där jag på samma sjö då också isen låg tjock kraschade med en snöcross i första snödriva.

Men när isen låg på sjön och snön låg metervis bredvid, skrinnade jag fram - jo ett tag kunde jag skrinna. Jag gick faktiskt i hockeyskola.

Nu har jag inte rört några skridskor på tio år.

Bambi på hal is. Antagligen en ännu värre syn. Men när skridskorna togs av pjäxade jag istället snabbt på mig skidorna och åkte iväg längs spåret. Jag kunde hålla på dagarna i ända och tillbaka i skolan utbrast alltid tredje världskriget på vinterrasterna. Snöbollarna ven, jag blev alltid träffad, helst i nacken där snön sedan kröp ner längs ryggraden. Det slutade ibland med gråt men då fanns tjejen som jag skulle ha gift mig med där och tröstade. Jag var åtta år och allt var så enkelt och självklart.

Alltsammans handlade om uppväxt. Lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Jag tyckte lågstadiet var rätt lajbans, jag tyckte mellanstadiet var en smula mysigt men högstadiet var mest bedrövligt. Den tiden tänker jag sällan på idag men jag minns det där som var före.

Barndomen.

Den smått lyckliga barndomen. Somrarna med Malttorpet, vintrarna med skidan som slant, jag minns till och med kvällen då jag likt alla andra småkillar och förmodligen också tjejer gjorde när dom var sju - fastnade med tungan på lyktstolpen i femton minusgrader.

Barndomen.

Jag tittar på klipp från Youtube. Hittar världens bästa disneyfilm - Micke & Molle med träffande läsarkommentarer. "Fan jag minns denna från barndomen då allt var så jävla bra, nu är allt skit"

Barndomen. Jag tänker på den ibland, som den där kvällen då jag sitter med en rykande kopp kaffe i soffan och ser hur tv-nyheterna berättar om att två små barn har bragts om livet och det sägs att en hammare är mordvapnet.

En hammare.

Utombords är min blick tom men inombords känner jag mig spyfärdig och
gråter en syndaflod. Jag vill och kan aldrig någonsin fatta hur någon kan ha så mycket ondska inom sig och jag kan aldrig nånsin förstå allt det här som händer i dag, 2008 i samhället sverige.
Hur kan det hända, det får fanimej inte hända. Men det som håller på att hända
idag är att vi slutar ens reflektera över ännu en dödsmisshandel, ännu ett vansinnesdåd. Vi har kommit till en punkt då detta har blivit vardag.

Det är fanimej inte klokt.

Samhället sverige 2008 där två små barn blir bragda om livet.

En hammare.

Jag tror inte jag vill vara kvar här.

Jag vill landa på planeten god där alla vill varandra väl och där man dricker jordgubbssaft i bersån.