Eva och Kalla fötter

Eva Dahlgren har anklagats för att vara kvar i 90-talet på sina skivor. Andres Lokko är en av recencenterna som inte tycker att Eva vidgar sina vyer - musikaliskt. Själv tror jag att det är så här Eva Dahlgren alltid har låtit och ska låta. Åtminstone hade jag precis den här förväntan när jag stoppade in skivan i spelaren. Skivan låter i stort sett som föregångaren Snö ifrån 2005 så visst kanske Lokko & co har rätt. Klingklangen är densamma. Men svensk 90-talspop är ju inget fel att fastna i. Tänk om mer musik lät som 90-talspop. Det vore fint. Men texterna ropar efter nytt. Det handlar om barndom, minnen, längtan och rädsla. I like it a lot.

Nostalgi, drömmar & vemod tillsammans i ett funkar bra den här årstiden.

Det är avskyvärt mörkt just nu. Jag försöker att inte tänka på det jättemycket men så blundar jag och ser istället ljus svensk sommarhimmel med vattnet kluckande från bryggan där jag aldrig mer kommer att sitta. Jag blundar men ser alltsammans direkt och levande. Jag vill dit igen. När jag öppnar ögonen stirrar jag rätt ut i det kolmörka igen. Så här års borde jag aldrig dra upp persiennerna.

Nu ska jag avsluta en sömnig onsdag med min "nya" favoritserie Cold Feet. Dom är rätt bra på tv-serier, britterna.

Bättre än dom är på fotboll.

Eller maträtter.