Ninas resa

I DVD-spelaren såg jag också Ninas Resa.
Spelfilm dokumentärt.
Skönt mixat.
Blandat.

Historien har berättats på bioduken, nej inte den här specifika om Nina som en av få som lyckas fly undan från Warszawagettot. Det är 1940-tal. 2:a världskriget rasar och Nina och hennes
familj tvingas ständigt vara på flykt.

Det är djävulen själv, tänker jag när jag ser filmen. Vi har ju läst, sett bilder och filmatiseringarna om 2:a världskrigets hemska tryne. Och ändå så undrar jag om det inte är just fler såna här filmer vi behöver. Hela tiden. Jag undrar det.

Bildberättandet flyter samman i den här filmen. Nina intervjuas av sin dotter Lena. Hennes historia blandas med spelfilmen, autentiska bilder och den vemodiga musiken. Allt mixat i ett långsamt och ett lite tänka-efter-tempo. Det enda jag inte riktigt gillar är att Lena - hon som gjort filmen kommer in på slutet som en berättarröst. Vänta nu stopp! det här är fel, tänker jag där i min tv-soffa. Hon berättar hur Ninas liv fortskrider efter den hemska tiden men detta hade nog passat mer i tryckt form. Ni vet likt såna där amerikanska snyfthistorier där man får veta i eftertexterna att Hasse levde lyckligt och gifte om sig 43 gånger.

Men ändå. Bilderna, spelfilmen, Ninas berättelse och musiken. Det var ett ljuvligt hopkok och det bästa rent filmkonst-mässigt jag sett på länge, hur allt flyter samman och historien
måste vi hela tiden höra. Det här är nutidshistoria som vi hela tiden måste stanna upp
och tänka att det grymma, det hemska det hände här i europa, det får aldrig falla i glömska.
Aldrig, aldrig aldrig. Kvinnan som spelar Nina i spelfilmen heter Agnieszka Grochowska och är ljuvligt vacker. Hon påminner om den där tjejen från Krakow som jag aldrig glömmer. Hon hade samma korpsvarta glänsande hår.

Ninas resa. Något du borde se om du är trött på alla 90-minuters-gapflabb-nonsens-filmer i från hollywood. Emellanåt kan det vara skönt att få garva skallen i bitar men vi borde också stanna upp. Den här filmen får dig att göra det.