The bitter end

Det är en sorglig dag.

Gud har lämnat Arsenal.

Trodde aldrig att Thierry Henry skulle lämna Gunners efter alla puttinuttiga uttalanden om hur han älskar klubben men nu är det dagens sanning. Henry till Barcelona.

Vad händer, Arsenal?

Premier League blir nu inte lika roligt längre. Engelska ligan i allmänhet och Arsenal i synnerhet krympte i mitt hjärta den dagen som Paddy Vieira lämnade. Nu är hjärtat ännu mindre. När man bänkade sig inför en Arsenal-match med Henry i laget visste man vad som väntade. Eller, nej det visste man ju inte riktigt eftersom han kunde uträtta lite vad som helst. Minns Liverpool hemma 2004 hur han vandrade igenom hela pool-försvaret och skickade upp dom på rad f sittplats 46 innan han smekte in bollen i nät.

Det finns mängder med Henry-minnen att plocka fram en sådan här dag. Bara surfa in på http://www.youtube.com/ och sök på Henry så får man en gläjdens stund. Eller en sorgens stund med tanke på att man aldrig mer kommer få se Henry springa in med sina strumpor uppdragna över knäna igen.

Med Henrys flytt har nu den tredje av dom stora titanerna som gjorde Gunners så bra under början av 2000-talet lämnat stan. 2005 Vieira, 2006 Pires och så 2007 Henry. Mina tre stora Arsenal-favoriter är borta.

Att bänka sig nu och få se Adebayor missa 117 målchanser, hur Freddie Lundberg får nya fria fall eller hur det tunna mittfältet gång på gång kör fast i en bortamatch mot Sunderland i december, det lockar inte särskilt.

Framför allt är det oerhört trist att Gunners verkar gett upp chansen att vinna ligan på ett tag. Man vinner inga titlar med ett smånätt u-lag och man vinner definitivt inga titlar av att sälja sina stjärnspelare.

Mitt förhållande till Arsenal kan nog sägas ha ett före Henry och ett efter. Före Henry, där under 90-talet var George Graham boss och Arsenal kallades boring Arsenal. Sedan kom Wenger och förvandlade Arsenal till scoring Arsenal. Innan Henrys intåg i engelsk fotboll var man inte vad vid såna magiska uppträdanden. Jag var ju van med Alan Smiths tråckelmål och på sin höjd en rusch av Anders Limpar. Jag har sällan njutit så mycket av en enskild spelare som jag gjorde av Henry, och jag kommer troligen aldrig göra det igen.

Gud har checkat ut.